nu satt hon där igen, hon kunde känna hur tårarna rann ner för hennes kinder, precis som de brukade göra. nästan varje gång hon satt där faktiskt, på det gröna mjuka gräset vid den lilla röda stugan. det var hennes favoritplats förut, nu visste hon inte om hon skulle tycka om den eller inte. nuförtiden gick hon bara dit när hon var ledsen. ingen kunde se henne där, hon fick vara ifred vid den lilla röda stugan, gråta i sin ensamhet.
han hade varit dum igen. ja, precis som vanligt då. han slog aldrig henne, fast det kändes som det. det gjorde ont inombord. hon tänkte ofta att hon hellre hade velat att han skadade henne fysiskt, det skulle nog göra mindre ont. för denna smärtan var obeskrivlig. gång på gång gjorde han henne illa, men hon gjorde ingenting åt saken. hon älskade honom. ville vara med honom. han var det finaste hon någonsin sett. hon var kär. hon hade inte vett nog att se hur illa han gjorde henne egentligen, hon tänkte alltid att det händer aldrig igen. men gång på gång gjorde han samma misstag, samma fel och hon sårades alltid. självklart tog hon åt sig skulden. det var ju henne det var fel på. för flickan var kär, hon kunde inte se verkligheten, eller så ville hon bara inte.