Lovisa och Elin hade varit bästa vänner så länge Elin kunde minnas. De hade alltid hållit ihop och de lovade varandra gång på gång att vad som än hände, så skulle de alltid finnas för varandra. När Elin var 14 år bestämde hennes familj sig för att flytta 25 mil från hennes hemstad, både Elin och Lovisa blev ledsna, men de fanns där för varandra, precis som de hade lovat. Elin trivdes sådär bra i sin nya stad, hon saknade sin bästa vän, det var jobbigt. Sommaren när hon fyllde 16 träffade hon Victor, Elin blev kär för första gången i sitt liv. Numera kändes allting så mycket lättare, hon trivdes bra i den nya staden. De hade varit tillsammans i ett år och nio månader nu, ingenting kunde komma emellan dem, trodde i alla fall Elin…

– Hej Karin! Det är Elin. Är Victor hemma?
– Nej, det är han inte…
Jag blev förvirrad, Karin lät så annorlunda på något sätt. Dessutom hade inte Victor hört av sig på hela dagen, vilket han brukar göra direkt när han vaknar på morgonen.
– Vet du vart han är då? Frågade jag oroligt.
– Hur bra kontakt har du med din barndomsvän Lovisa egentligen?
Jag kunde inte få fram ett ljud mer. Lovisa. Jag hade inte pratat med henne på en månad, då jag skällde ut henne för att jag tyckte att hon hade lite väl mycket kontakt med min pojkvän, mer än hon hade med mig till och med. Jag hade dock fått dåligt samvete för det där, för jag tänkte att det kanske inte var så farligt ändå, de kanske bara hade en vanlig vänskaps kontakt. Jag sa aldrig förlåt för mitt agerande, det kändes som att Lovisa inte brydde sig om ifall jag var sur på henne eller inte, hon bad varken om ursäkt eller försökte övertyga mig om att de bara var vänner. Jag hade helt enkelt lagt det åt sidan och glömt bort det, jag hade ju Victor och vi var lika lyckliga med varandra som vanligt.
– Varför frågar du det? Fick jag fram till slut.
– Victor är hos Lovisa, Elin. Jag var med honom och köpte tågbiljett igår.
Jag trodde inte mina öron. En enda stor klump i halsen, sen började tårarna forsa.
– Det var inte meningen att göra dig ledsen, jag trodde du visste om det och att det var okej för dig.
– Nej Karin. Jag fattar inte hur du kunde släppa iväg honom, att du till och med hjälpte honom att köpa biljett!
Karin svarade något om att han är myndig och gör som han vill, jag skrek någonting tillbaka som jag inte minns. Jag vill inte minnas, det var nog inget snällt. Sedan slängde jag på luren. Jag nöp mig hårt i armen, hoppades på att jag skulle vakna upp ur den här mardrömmen. Ingenting hände, jag satt fortfarande där på mitt lilla rum. Min ena vägg var full av bilder på det som betydde något extra, Victor och Lovisa. Jag rev ner de, rev sönder de och sedan slängde jag allting. När jag satt där på mitt rum och tänkte över situationen insåg jag att jag faktiskt hade sett genom den där falska ytan för längesen egentligen, fast att jag inte riktigt velat erkänna det för mig själv. Lovisa hade alltid varit en person som aldrig trivdes med det hon hade, hon hade alltid velat ha det alla andra hade och blev aldrig nöjd. Hon hade försökt ta mina vänner ifrån mig förr och när vi var små så skyllde hon nästan alltid över allting på mig, när hon hade gjort fel. Trots allt det var hon min bästa vän, hon fanns där när jag behövde prata med någon och jag kunde prata med henne om allting. Hon betydde mycket för mig, det hade hon gjort under hela mitt liv. Alla människor har sina brister och jag förlät hennes, för jag trodde inte att hon var så oerhört falsk att hon kunde låtsas vara min vän samtidigt som hon tog min pojkvän ifrån mig och Victor då, jag kunde inte förstå varför han hade gjort såhär mot mig. Han var en kille som alltid försökte vara snäll mot alla, han undvek bråk och var alltid ärlig om hur han tyckte och kände. Vi hade planerat vår framtid ihop, vad våra barn skulle heta, vart vi skulle bo och hur vårt hus skulle se ut. Victor var min dröm som hade gått i uppfyllelse, han var den perfekta killen för mig.
     Jag ville inte riktigt tro på det som Karin hade sagt, att det verkligen var sant. Så jag ringde till Victor, ingen svarade. Ingen svarade på Lovisas mobil heller, inte hemma hos Lovisa eller på hennes mammas mobil. Jag ringde till Victor tills han svarade. Sen skrek jag åt honom. Jag vet inte riktigt vad jag skrek, orden flög ur min mun. Jag skrek tills jag blev helt hes, jag hade aldrig i mitt liv varit så förbannad och sårad på samma gång. Victor däremot var för det mesta tyst, jag vet inte ens om han lyssnade på mig. Efter ett tag sa han att han får göra precis vad han vill, att jag inte kunde bestämma över honom. Även att han inte ville ha mig längre och att vår tid var över.
     Jag satt kvar på mitt lilla rum, mina ljusa väggar kändes numera mörka och sorgliga. Allting kändes hopplöst. Min säng var inte längre skön, allt i mitt rum var fult. Jag kollade mig i spegeln och kunde inte längre se något vackert, jag kunde inte riktigt se mig själv. Det var inte Elin längre, det var någon främmande tjej med ett svart hål där hjärtat brukade sitta. Jag var inte längre glad och lycklig, jag var vilsen. Killen som skulle vara mitt livs kärlek ville inte ha mig längre, min bästa vän svek mig och visade vilken falsk människa hon egentligen var. Det kändes som att jag aldrig mer skulle kunna stoppa i mig en matbit, jag som älskade mat förut. Jag skulle aldrig mer kunna le igen, för ingenting skulle göra mig glad. Jag var fast på mitt rum, ville aldrig mer ut därifrån och hur mycket jag än funderade, så kunde jag inte förstå vad jag hade gjort, som gav dessa två människorna rätten att såra mig såhär. Jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna släppa in någon inpå mitt liv igen och lita på någon överhuvudtaget, för det kanske fanns fler människor som skulle kunna offra ett helt livs vänskap för en kille eller tjej den aldrig träffat förr. Om Victor och Lovisa åtminstone kunde be om ursäkt och erkänna att de hade gjort fel, för det hade de väl?

Emmy Svensson
9/5-10

jag kommer ihåg hur jag alltid funderade på varför just jag var jag, medans jag samtidigt funderade på vem jag var. jag minns att jag var vilsen. som om jag gick runt i skogen och aldrig hittade stigen, inte den rätta vägen. för, visst blev det alltid fel. det kändes som om allting som hände var mitt fel, jag kunde bara inte förstå varför. och jag minns så väl, hur jag gång på gång blev påmind om att jag inte räckte till. det gör ont att veta att jag inte dög, inte ens för mig själv. jag minns hur jag tyckte att livet inte hade någon mening. och jag minns hur jag tänkte att vad skulle jag här och göra, när det ändå inte gav mig något annat än smärta. och vad skulle jag här och göra, när jag inte kunde förändra världen, till en bättre plats där alla är lyckliga. jag minns hur jag tänkte att varför skulle jag vilja få andra att bli lyckliga, när jag inte ens lyckades med mig själv.

tänk att såhär har jag känt en gång i tiden, lilla jag.

har hon verkligen rätt att göra så här mot dig
vill du leva i ett fängelse
hos henne
utan vänner, utan mig

svartsjuka
visst är det ett helvete

och hon får dig att må dåligt
det säger du själv
är det verkligen så du vill ha det
ingen sockervadd eller rosa moln

jag vill inte se dig må dåligt
inte heller utan mig

för jag visste
att det du sa inte var sant
aldrig att du skulle ha menat det
men det gjorde inget
inte just då
för ingenting spelade någon roll då
det gör det nästan aldrig
inte något mer än du

konstigt
nej faktiskt så var det inte så ganska lustigt

dina komplimanger
de gjorde att jag kände mig tillräcklig
iallafall för stunden
och det ögonblicket kunde jag leva på
i flera dagar, flera nätter
jag låg alltid vaken för att allt inom mig var tomt
fast samtidigt så var jag totalt igenproppad
full av längtan efter dig
spänningen, läpparna, självsäkerheten

och såklart
det som gjorde mig säker
iallafall för stunden

nu satt hon där igen, hon kunde känna hur tårarna rann ner för hennes kinder, precis som de brukade göra. nästan varje gång hon satt där faktiskt, på det gröna mjuka gräset vid den lilla röda stugan. det var hennes favoritplats förut, nu visste hon inte om hon skulle tycka om den eller inte. nuförtiden gick hon bara dit när hon var ledsen. ingen kunde se henne där, hon fick vara ifred vid den lilla röda stugan, gråta i sin ensamhet.
han hade varit dum igen. ja, precis som vanligt då. han slog aldrig henne, fast det kändes som det. det gjorde ont inombord. hon tänkte ofta att hon hellre hade velat att han skadade henne fysiskt, det skulle nog göra mindre ont. för denna smärtan var obeskrivlig. gång på gång gjorde han henne illa, men hon gjorde ingenting åt saken. hon älskade honom. ville vara med honom. han var det finaste hon någonsin sett. hon var kär. hon hade inte vett nog att se hur illa han gjorde henne egentligen, hon tänkte alltid att det händer aldrig igen. men gång på gång gjorde han samma misstag, samma fel och hon sårades alltid. självklart tog hon åt sig skulden. det var ju henne det var fel på. för flickan var kär, hon kunde inte se verkligheten, eller så ville hon bara inte.

det skulle kunna ta slut nu, det skulle kunna vara en början. hon vet inte vad som är rätt och hon vet inte vad som är fel. hon vet bara att det måste ske en förändring. något måste hända. om tårarna inte tar slut måste hon stoppa dem, för hon kan inte gråta mer. hon måste sluta vara feg och våga vara den hon är. men än en gång ställer hon sig frågan; vad är egentligen bäst, att vara sig själv och inte passa in eller att spela teater och passa in? hon har valt det andra ett tag, väldigt länge faktiskt. hon har trott att det är så man måste göra i livet. man måste anpassa sig. hon vill inte anpassa sig längre. men hon vill vara något och hon vill passa in.

hon var bara någon, ingenting speciellt. hon gick upp varje morgon innan skolan, en timme tidigare än de flesta, för att locka sitt hår. hennes blonda hår var hennes passion då, och att sminka sig fin. det var alltid höjdpunkten på dagen. resten av dagen bara levde hon, som vanligt, varje dag varje vecka. hon grät ibland, för hon saknade och längtade. men då visste hon inte att hon skulle få en annan passion, också, eller istället. 
det var en dag i juni, som hon träffade sin nya passion. så småningom blev hon kär. hon blev lätt förälskad på den tiden, för hon ville bli kär. det spelade ingen roll vem det var, bara det var någon. hon öppnade sitt hjärta, kanske lite för lätt. hon öppnade sitt hjärta mer än honom och det var inte bra. han kunde liksom inte hålla sig till henne. fast det visste hon inte då, men hon trodde och det räckte för att såras. det var svårt att bara tro och aldrig veta. att aldrig kunna lita på honom och aldrig slappna av. hon hade gett bort sig själv, sitt hjärta och hennes själ. 
till slut sårade hon honom också. kanske var det för att hon inte var nöjd med honom. eller så ville hon bara inte vara lika sårbar själv längre. det är jobbigt att vara sårbar, speciellt när man är förälskad i såna som honom, för han kan utnyttja det. han förlät henne och visst borde hon fattat varför; för att han gjort samma sak mot henne, flera gånger. hon kunde inte se det, för kärleken hade gjort henne blind. 
hon är fortfarande blind av kärleken. hon vill förlåta. hon vill ha det bra med honom. frågan är om det går, för han kommer nog aldrig att ge ut sitt hjärta till henne igen. snälla killen, låt henne få dig, för hon behöver dig. behandla henne bra för en gångs skull, ni skulle kunna ha något fint.