jag är ledsen att säga det
men ibland skäms jag över dig
ditt beteende är pinsamt
oförskämt
men jag vet också
att hur jag än gör så älskar jag dig i slutändan

nu satt hon där igen, hon kunde känna hur tårarna rann ner för hennes kinder, precis som de brukade göra. nästan varje gång hon satt där faktiskt, på det gröna mjuka gräset vid den lilla röda stugan. det var hennes favoritplats förut, nu visste hon inte om hon skulle tycka om den eller inte. nuförtiden gick hon bara dit när hon var ledsen. ingen kunde se henne där, hon fick vara ifred vid den lilla röda stugan, gråta i sin ensamhet.
han hade varit dum igen. ja, precis som vanligt då. han slog aldrig henne, fast det kändes som det. det gjorde ont inombord. hon tänkte ofta att hon hellre hade velat att han skadade henne fysiskt, det skulle nog göra mindre ont. för denna smärtan var obeskrivlig. gång på gång gjorde han henne illa, men hon gjorde ingenting åt saken. hon älskade honom. ville vara med honom. han var det finaste hon någonsin sett. hon var kär. hon hade inte vett nog att se hur illa han gjorde henne egentligen, hon tänkte alltid att det händer aldrig igen. men gång på gång gjorde han samma misstag, samma fel och hon sårades alltid. självklart tog hon åt sig skulden. det var ju henne det var fel på. för flickan var kär, hon kunde inte se verkligheten, eller så ville hon bara inte.

det skulle kunna ta slut nu, det skulle kunna vara en början. hon vet inte vad som är rätt och hon vet inte vad som är fel. hon vet bara att det måste ske en förändring. något måste hända. om tårarna inte tar slut måste hon stoppa dem, för hon kan inte gråta mer. hon måste sluta vara feg och våga vara den hon är. men än en gång ställer hon sig frågan; vad är egentligen bäst, att vara sig själv och inte passa in eller att spela teater och passa in? hon har valt det andra ett tag, väldigt länge faktiskt. hon har trott att det är så man måste göra i livet. man måste anpassa sig. hon vill inte anpassa sig längre. men hon vill vara något och hon vill passa in.

hon var bara någon, ingenting speciellt. hon gick upp varje morgon innan skolan, en timme tidigare än de flesta, för att locka sitt hår. hennes blonda hår var hennes passion då, och att sminka sig fin. det var alltid höjdpunkten på dagen. resten av dagen bara levde hon, som vanligt, varje dag varje vecka. hon grät ibland, för hon saknade och längtade. men då visste hon inte att hon skulle få en annan passion, också, eller istället. 
det var en dag i juni, som hon träffade sin nya passion. så småningom blev hon kär. hon blev lätt förälskad på den tiden, för hon ville bli kär. det spelade ingen roll vem det var, bara det var någon. hon öppnade sitt hjärta, kanske lite för lätt. hon öppnade sitt hjärta mer än honom och det var inte bra. han kunde liksom inte hålla sig till henne. fast det visste hon inte då, men hon trodde och det räckte för att såras. det var svårt att bara tro och aldrig veta. att aldrig kunna lita på honom och aldrig slappna av. hon hade gett bort sig själv, sitt hjärta och hennes själ. 
till slut sårade hon honom också. kanske var det för att hon inte var nöjd med honom. eller så ville hon bara inte vara lika sårbar själv längre. det är jobbigt att vara sårbar, speciellt när man är förälskad i såna som honom, för han kan utnyttja det. han förlät henne och visst borde hon fattat varför; för att han gjort samma sak mot henne, flera gånger. hon kunde inte se det, för kärleken hade gjort henne blind. 
hon är fortfarande blind av kärleken. hon vill förlåta. hon vill ha det bra med honom. frågan är om det går, för han kommer nog aldrig att ge ut sitt hjärta till henne igen. snälla killen, låt henne få dig, för hon behöver dig. behandla henne bra för en gångs skull, ni skulle kunna ha något fint.