hon var bara någon, ingenting speciellt. hon gick upp varje morgon innan skolan, en timme tidigare än de flesta, för att locka sitt hår. hennes blonda hår var hennes passion då, och att sminka sig fin. det var alltid höjdpunkten på dagen. resten av dagen bara levde hon, som vanligt, varje dag varje vecka. hon grät ibland, för hon saknade och längtade. men då visste hon inte att hon skulle få en annan passion, också, eller istället. 
det var en dag i juni, som hon träffade sin nya passion. så småningom blev hon kär. hon blev lätt förälskad på den tiden, för hon ville bli kär. det spelade ingen roll vem det var, bara det var någon. hon öppnade sitt hjärta, kanske lite för lätt. hon öppnade sitt hjärta mer än honom och det var inte bra. han kunde liksom inte hålla sig till henne. fast det visste hon inte då, men hon trodde och det räckte för att såras. det var svårt att bara tro och aldrig veta. att aldrig kunna lita på honom och aldrig slappna av. hon hade gett bort sig själv, sitt hjärta och hennes själ. 
till slut sårade hon honom också. kanske var det för att hon inte var nöjd med honom. eller så ville hon bara inte vara lika sårbar själv längre. det är jobbigt att vara sårbar, speciellt när man är förälskad i såna som honom, för han kan utnyttja det. han förlät henne och visst borde hon fattat varför; för att han gjort samma sak mot henne, flera gånger. hon kunde inte se det, för kärleken hade gjort henne blind. 
hon är fortfarande blind av kärleken. hon vill förlåta. hon vill ha det bra med honom. frågan är om det går, för han kommer nog aldrig att ge ut sitt hjärta till henne igen. snälla killen, låt henne få dig, för hon behöver dig. behandla henne bra för en gångs skull, ni skulle kunna ha något fint.