jag kommer ihåg hur jag alltid funderade på varför just jag var jag, medans jag samtidigt funderade på vem jag var. jag minns att jag var vilsen. som om jag gick runt i skogen och aldrig hittade stigen, inte den rätta vägen. för, visst blev det alltid fel. det kändes som om allting som hände var mitt fel, jag kunde bara inte förstå varför. och jag minns så väl, hur jag gång på gång blev påmind om att jag inte räckte till. det gör ont att veta att jag inte dög, inte ens för mig själv. jag minns hur jag tyckte att livet inte hade någon mening. och jag minns hur jag tänkte att vad skulle jag här och göra, när det ändå inte gav mig något annat än smärta. och vad skulle jag här och göra, när jag inte kunde förändra världen, till en bättre plats där alla är lyckliga. jag minns hur jag tänkte att varför skulle jag vilja få andra att bli lyckliga, när jag inte ens lyckades med mig själv.

tänk att såhär har jag känt en gång i tiden, lilla jag.