min mentor definierade vad kärlek var på senaste psykologi lektionen, han sa såhär:
Kärlek är att låta andra vara den de vill vara, inte som man själv vill att den ska vara.

Jag håller dels med honom om det, men, för mig är kärlek inte bara att acceptera någon och attraheras av den person den är (när vi pratar om kärlek till det motsatta könet, inte familj, vänner o.s.v.) Utan, jag tror det krävs mer för att det ska vara kärlek, på riktigt alltså. Kärlek för mig är när jag längtar efter honom, vill vara i hans närhet, när det pirrar i magen när jag ska ringa honom och när jag kan prata om precis vad som helst med honom.
Fast, detta var nog mer en definition av att vara kär. Jag vill egentligen inte erkänna det. Men min kloka psykologilärare hade nog rätt; kärlek är att låta andra vara den de vill vara, inte som man själv vill att den ska vara. När jag kan vara mig själv med honom, precis den jag är och han tycker ändå om varenda liten bit av mig. Och även om han inte tycker om varenda liten del av mig, så accepterar han mig ändå. Det är kärlek för mig.